ny adress FREDRIKSTAD

Listy A Rufus Grey, Författare, romanförfattare, svensk romanförfattare

Böcker i tiden 5 oktober 2011.

* Min senaste roman Guds Hämnd

* Håkan Nesser (egentligen vad helst).

* Jostein Gaarder (mest för att det handlar om filosofi)

SENASTE ROMANEN INDRAGEN PÅGRUND AV PRODUKTIONSFEL

Guds Hämnd Listy A Rufus Grey - Rendez - Vous kan beställas nu, A&O Böcker, hyllning till Stieg Larsson

Romanen, Guds Hämnd - finns nu för beställning. Romanen har undertitel Rendez - Vous. Författaren är Dag Ståhle som numera kallar sig Listy A Rufus Grey.

Photo Hélène Halo

Listy Grey

GUDS HÄMND

Inköp:

http://www.tanum.no/product.aspx?isbn=9197450960

Om romanen:

Vad är en människa? Hur styrs vi? Är vi verktyg eller ting som bara tar in impulser och handlar på instinkter och triggers (budskap som en sändare och mottagare)?

Eller är vi medvetna och handlar och gör medvetna val? Berättaren i historien är en pistol; men inte vilken pistol som helst utan Satans pistol. Vi lever i den moderna tiden med Satan och hans älskade Lilith (den första kvinnan på jorden - Eva gjord av Adams revben var den andra medan Adam själv gjordes av en lerklump). Lilith var Adams första man (Och som han inte klarade av eftersom Lilith var allt för självständig för Adam. Lilith styrde sig själv och dessutom förde kommandot när de hade sex. En sådan kvinna klarade inte Adam av och klagade därför inför Gud som slängde ut Lilith från Paradiset).

Adams andra fru blev alltså Eva.

Historien kretsar också kring ett antal människoöden i Paris. Berättelsen är gjord med berättatekniken short cuts (korta berättelser som löper i varandra och som som alla har beröringspunkter med varandra).

Listy A Rufus Grey ..,

- Oslo 10 Juli 2011 upplagt av Listy Grey -

- Olso 10 July - published by Listy Grey -

Guds Hämnd, Listy Grey, Dag Ståhle

Banner:

Omslag: Martin Karlsson

260 x 260 pixlar annons

Roman nr sex; Guds Hämnd:

Politit i Vestfold, Tönsbergs blad, Tönsbergsbladet, Dag Ståhle, misshandel

Politit i Vestfold söker dessa personer. Vet du vilka de är hör av dig till Politi 02800.

Mona Kvistnes vid Tönsberg. polisstation.

Namnge personerna och ärende nummer:

11603926 7126 / 11 - 18

Olle Högbom, Ruben Högbom, Programsalen Sundsvall, Fallet Olle Högbom - seminarium film Programsalen 2011 - 13 juni, 19:00 - 21:00 Kulturmagasinet

Klickbara bilder

Olle Högbom och den bok som kom ut i slutet av 80-talet skriven av Ruben Högbom, pappan till pojken. Även Andreas Brännlund, Olles bäste vän och som letade efter Olle i ett år efter att Olle hade spårlöst försvunnit den 7 september 1983 kommer att vara med vid seminariet.

Fallet Olle Högbom

- seminarium

- film

Programsalen: 13 juni klockan 19:00 - 2011

Ett seminariumet kring Olle Högbom som spårlöst försvann onsdagen den 7 september kring klockan 21:00 (21:15 - 22:15) 22:00 1983 i Sundsvall.

- Om ett spårlöst försvinnande och ett brott

- Fallet Olle Högbom -

Programsalen

Kulturmagasinet 13 juni, 2011

Klockan 19:00

Hur kan vi veta så litet om vad som hände Olle Högbom?

Hur kan det brottet som många andra liknande brott fortfarande vara olösta i Västernorrland?

Sannolikheten att Olle är död är stor. Sannolikheten att det ligger ett brott bakom är än större. Att lösa eller ens kunna förstå vad som hänt Olle Högbom förblir allt svårare. Tiden går; en mördare är med all sannolikhet fri. Under seminariet möter vi återigen Ruben Högbom, pappan till pojken och Andreas Brännlund, Olles bäste vän i ett samtal kring hur det kunde gå som det gick i Fallet Olle.

FAKTA:

7 september 1983 mellan klockan 21 - 22 på senkvällen försvann den då 18-åriga studenten Olle Högbom. Platsen som Olle Högbom sist sågs på ligger centralt i Sundsvall. Omgivningen Kvarteret Lärgossen och platsen kring är mycket känd för Sundsvallsborna. Olle Högbom sågs senast sitta vid järnvägskorsningen i höjd med Floragatan och Norra Järnvägsgatan onsdagskvällen 7 september 1983. Vad hände därefter? En stor polisutredning finns men inget givet svar.

Fallet Olle Högbom är preskriberat. 2010 efter att fallet blev preskriberat satte sig författaren Dag Ståhle sig ner i 3 månader och tittade igenom de akter som fanns kring Olle Högbom. Hans syfte var att göra en film. Filmen visades i Öppna Kanalen - bitar av den filmen visades i Öppna Kanalan (Stockholm).

Ruben Högbom; pappan till Olle Högbom och Andreas Brännlund, Olles bäste vän är bara två av flera personer som Dag Ståhle under den tiden pratade med. Filmen är i sig ett sätt att få en bild av vad som kan ha hänt.

Filmen är ett verktyg som används under seminariet för att kunna nå de tankar och funderingar kring hur det kunde gå som det gick i Fallet Olle.

Varför havererade polisutredningen på ett så tidigt stadium?

Hur kan vi vara så långt från en lösning och sanningen trots alla år som gått?

I panalen:

Ruben Högbom

Andreas Brännlund

Moderator:

Dag Ståhle

Film:

Martin Karlsson, redigering

Dag Ståhle, författare

Något om Lars Saabye Christensens roman utgiven första gången 1981

Historien börjar med:

"Men jeg var ikke död. Men det stod i avisen. Jag ristet meg langsamt fra stolen, gikk bort till fjernsynsapparaten og lot en sövnig pekefinger med en svart rand ytterst på en blålig negl falle ned på av-knappen. Bildet snurpet seg sammen og blev borte."

Något om Lars Saabye Christensens roman

AV LISTY GREY/ NORGE

(FOTO: PÅ LISTY GREY SE LILLA BILDEN TILL VÄNSTER HÖRN)

Lars Saabye Christensen har lyckats att pilla ihop ett mindre mästerverk; går det att säga på annat sätt.

Ibland känns livet som en enda lång oändlig rulltrappa eller varför inte fallgrop ner i ett Alice i Underlandet. Avgrundshål som av en eller annan anledning på ett eller annat sätt visar sig vara en dröm av tid, liv och människor. Det motsatta är intressant; det plötsliga men för alla förutspådda (om än möjligen att inte se, ana eller förstå inte för den som det händer för ofta huvudkaraktären i en roman - här är den som det handlar om död redan på sidan ett fast han är fullt levande och läser om sin död.) I romanen Jokern; ett romannamn jag för övrigt inte gillar, avskyvärt och det av alla möjliga anledningar. Författaren må i detta bedrägliga vara förlåten eftersom namnet Jokern väcker olust för mig av personliga skäl. Jokern är en matvarukedja i Norge. Mina personliga skäl till varför jeg ikkje liker Jokern förblir mina. Ni andra kommer finna titeln akkurat bra på alla sätt och vis.

Nu låt oss tala om Saabyes fantastiska roman eller ordvärld.

Romanen är något deppig, de flesta romaner är så på ett eller annat sätt och ställe men just den här romanen har tusen små ljusglimtar. Ljus om något väller in över scenen; ljus även om texten är mörk. Den tindrar som Guds alla stjärnor/ stjernor; konkret tid försvinner när du läser texten. Du får nära på skamkänslor för att du inte läst den här texten förr eller åtminstone borde du som jag ha känt till texten. Det är alltså en roman värd att kallas roman. Det finns tusen och åter tusen böcker som det står roman på pärmen men som det borde stå annat på. Varför inte "Vad du än gör köp aldrig den här boken och gör du det läs den inte".

På den här romanen av Lars Saabye Christensen borde det däremot stå "läs den hör berättelsen vad du än gör annat i ditt liv vänligen så läs den".

Historien börjar med:

"Men jeg var ikke död. Men det stod i avisen. Jag ristet meg langsamt fra stolen, gikk bort till fjernsynsapparaten og lot en sövnig pekefinger med en svart rand ytterst på en blålig negl falle ned på av-knappen. Bildet snurpet seg sammen og blev borte."

Se där här är anslaget till historien; Hans Georg Windelband, 26 år var likaväl död som en fluga mellan vinter och vår - fast mellan två fönsterglas. Likaväl satt han Hans där och tittade på sin egen dödsannons i en tidning. Jag har inte läst hela romanen än. Men jag är i en chockfas efter inledningen / jag är på sidan 84. Romanen består av 219 sidor. Det är en berättelse som alltså står sig i alla väder och att jag återigen inte känner till den är en skam.

Kapitel 10, sid 84 norska upplagan från 1986 börjar med:

"Men det var ikke vår.

Sola herjet et par dager og lurte fram noen smil og smeltet en del snö, men jag kjenner det knepet. Jeg lo godt den dagen kulda plutselig overfalt byen igen, dunket bort flirene og frös bekkene fast till dödsfeller for optimister. Det var midt i mars, og legevakten klagde over for lite mannskap og vinmonopolene måtte forstärkes med politivakter."

Så författaren har inte bara en djup kännskap / kunskap om människan (de må en författare ha om man skall få till en roman av högre värde) och inte bara det kunskap om människans verkliga lägre natur. Vi är likaväl stenåldersmänniskor som försöker leva i en postmodern tid; rent av futuristisk tid - min anmärkning ikkje Saabyes. Det vill säga vi försöker anpassa oss till något som ligger så långt före vår egen utveckling.

Författare är högtravande människor har jag själv låtit mig förstå att de flesta människor tycker; få liker oss personligen (obegripligt på ett sätt). Vi ger allt vi kan för att läsaren skall trivas. Vi är ofta mycket belästa och kunniga inom en rad olika områden. Vi är rent av roliga att prata med - och högst spirituella, det gör oss litt (norska för väldigt väldigt lite) komiska. Vi kan göra en fest som är urtråkig till den bästa du varit på. En pratstund med oss gör ibland din dag. Vi liker ofta att prata om vi har stunder över - vilket vi som alla människor har.

En författare, är och kan ömsom hålla ett rakblad i den ena handen och en torkad ros i den andra. Fascinerande. Hon gör det i sina romaner en del i verkliga livet, de är ofta de bästa författarna, de som måste strida hela tiden för sin existens. De som slår i underläge och som inte har tusen kanaler att synas i.

Så vi gör allt vi författare för att hon, kärnan i oss och det vi driver med inte skall försvinna. Eller värre vårt skrå(e) (gammalt ord från Hansans tid / handels epok, ordet betyder yrke) för att kunskapen om att skriva romaner inte skall försvinna. Vi vill själva inte försvinna i den process som kallas för kreativ / när vi skapar våra världar här Saabyes vidunderliga och faktiskt rent av sannolika värld. Hon; författaren (Sabbyes är en han) - ömsom trycker ner sina romanpersoner - faktiskt rent av littärt sparkar på dem för att läsaren skall se människans yttersta karaktär - hennes ibland ofantliga ruttenhet. Läs gärna hennes falskhet. Hennes lilla skitenhet om ni så vill. Jag tycker själv det är litt ointressant - däremot finner jag som Saabye frågan vad kan en människa kan göra högst intressant - dels för att rädda sig själv och dels för att rädda andra? Inte minst vår förmåga att skapa andra människor i kärlek av kärlek för att världen skall överleva, läs göra barn, sätta barn till denna allt mera komplexa värld - minns vi är stenåldersmänniskor. Vi ligger på den nivån - ofta. Återigen är vi alltså i mångas mening stenåldersmänniskor; likväl är vi kapabla att göra en hel del? Vad vi än är (finns många teorier om det, min reflektion är att människor inte är något förren vi är döda - vi spelar roller. I Saabyes roman är likväl huvudkaraktären död från sid ett - rad ett (Hans läser sin dödsruna).

Så hur är nu en människa enligt Saabye? Vi låter oss vara undanskymda tills att vi gör eller bättre väljer att göra de handlingar som kommer från hjärtat. Handling är bättre än prat och att kategorisera människor. Handling alltid handling; de andra människorna kan prata om att handla - så låt dem göra det. De är de falskaste av dem alla; likväl fäller deras tunga många och deras droger ännu mera. De har ett ting att fälla sina byten med, tungan. Därefter göra de sina offer beroende av ett eller annat ting som de kan erbjuda och sälja allt dyrare till dig. Tänk olja eller bensin, tänk piller, tänk sex. I mitt fall kommer jag vara beroende av Saabyes texter men i det här fallet är det en lycka att vara, ett läs - ett rus lik alkoholens eller närheten av en vacker kvinnas och specifikt hennes lukt. Få stunder finner jeg en så driven och god berättare. I am the storyteller; the storyteller I am säger Bogdan S; en rumän som numera driver omkring som matematikproffesor och författare i USA på ett eller annat universitet där. Han börjar liksom jag själv en berättelser med de raderna I am .., (vilket jag själv finner är utmärkt) - jag har själv tagit de raderna; läs snott dem till mitt eget verk Guds Hämnd. Men här förblir vi bägge som författare undanskymda av Saabye som inte behöver skriva dessa rader men som likafullt skriver dem det första han gör rad ett - sid ett.

"Men jeg var ikke död. Men det stod i avisen. Jag ristet meg langsamt fra stolen, gikk bort till fjernsynsapparaten og lot en sövnig pekefinger med en svart rand ytterst på en blålig negl falle ned på av-knappen. Bildet snurpet seg sammen og blev borte."

Hennes; människans girighet för att få pengar, makt eller sex är ibland över alla gränser. Makt över ting och helst människor. Detta finner jag i Saabyes roman. Jag finner också som Saabye människan som en liten skit i allt detta stora kring oss. Vi bör vara tacksamma, underdåniga helst ömsinta inför att vi får leva. Ordet jag letar efter är öm mer än annat. Vi skall vara ömma inför livet och tacka de som satt oss i detta livet. Glädja oss åt det vi har kring oss. Här glädjer jag mig åt romanen Saabye skrivit. Sanning likväl är att är du vacker ringer fler klockor för dig och öppnas fler dörrar. Orättvist om något för de flesta om du är människa - för ibland har du bara denna vackerhet inget mer. Rättvist om du är en roman skriven av Saabye. Detta två; dessa två sanningar är något Saabye som andra författare redan förstått. Saabye gör därmed en hybrid lägger dessa två (frågor) med flera olika svar / sanningar i sin roman (även om sanningarna inte blir exakta - utmärkt, otroligt vackert och klokt. Hybrider är korsningar av tankar, ideer eller sammanhang. Kroaseringar är ett annat ord för stilen han använder.

För återigen - vad är en människa? Den i mitt tycke mindre intressanta frågan av två frågor (den andra var - vad en människa kan göra - båda ställs återigen i den här korta romanen).

Här försöker Saabbye pendlande besvara båda frågorna utan att han gör det exakt; han är på det sättet en fantastisk skribent. Utan tvivel fantastisk trots berättelsens dysterhet orden går i moll inte dur i mångt och mycket eller i stora textstycken. Mellan dessa två poler (två frågor) skall en skribent vara. Att korsa två frågor som du innan ställt i detta fallet rent av litt av typen existensiella, bravo, bravissimo verkligen. Så två spörsmål/frågor gärna existensiella en kort roman. Så farligt nära en dödssynd men vackert - så vackert. Där är ett av det jag verkligen uppskattar i texten. Jag gör det ofta själv i mina texter, ställer frågor men svarar aldrig på dem ifall de är av tyngre karaktär. Jag har som människa inte mandat till att göra det. Så att ställa frågor bör du göra, alltid - vare sig du är Saabye, skriver romaner eller inte. Så gärna ställ frågor men svara aldrig på dem (exakt om du är skribent så som Saabye gör - varför är Hans död, läser sin dödsruna men lever likafullt). Om du nu driver med att skriva romaner för så låter du bli att besvara frågor konkret, capich! Då tappar du sannolikt läsare; låt läsaren förstå ditt svar om det är nödvändigt annars blir det alltför och faktiskt litt trist. Om du måste låt svaret anas för läsaren innan svaret kommer. Låt smällen anas innan den kommer. Skriv om toppen av isberget som Hemingway; låt läsaren ana att det är toppen, förstå att det bara är endast toppen. Då kan du med glädje skriva roman på pärmen efter väl utfört arbete annars kan du skriva ett eller annat ting annat men gärna inte roman.

Det vill säga; innan du sparkar på någon låt den du skall sparka på förstå att du skall sparka då blir skadan bäst eller bättre effekten störst. Att tro sig vara gudabenådad som människa eller ens nära ett gudsväsen är löjligt även som skribent. Du är underhållare - litt joker ibland narr eller varför inte clown som många ser ner på som en hund som sitter vackert. Tokigt om något naturligtvis. Läsaren är hunden; skribenten är hon som leder hunden i kopplet eller gör konster för hunden för att läsaren / hunden skall sitta still. Detta inser Saabye. En ängel är skild från en människa även om människor kan se ut som änglar, blonda och tindra med ögonen. Människor; här läsaren skall tindra med ögonen och sitta som änglar. Vackert om något när du lyckas det gör Saabye med mig. Ändå människor är mer i mina ögon djur. Absolut djur och inte gudomliga utan djur. Huruvida Gud finns eller inte lämnar vi här för det är inte intressant för romanen i sig, hittills, sid 84 kapitel 10. Likfullt sparkar vi ofta på våra medmänniskor tills de inte kan stå upp. Inte alla men många av oss, obegripligt. Vi är avundsjuka. Vi tränger inte att vara det men det är vi likafullt. Vi bör se människor kapacitet - låta de spela upp sina melodier och gåvor inte trycka ner dem. Nepotism liker jag inte åt något håll.

Vårt väsen är på det viset apokalyptiskt eller varför inte åtminstone aplikt mer än gudalikt. Varje människa har återigen olika gåvor - människor må bejaka de gåvor vi har finner hos oss eller hos andra och låta oss spela ut de gåvorna till allas lycka. Vi strävar efter lycka, alla. Vi mår bäst när vi får visa upp oss från vår bästa sida; där är inte huvudkaraktären i romanen än - jag hoppas han får komma dit.

Spelar det någon roll om en människa ligger ner? Ja. Slår du mig skall du ha ett straff men om den andra människan sparkar likafullt fast du ligger ner och gärna där det ger mest skada. Likafullt du skall ha ett straff . de som ser dina begåvningar bör upprätta dem inte slå ner dem.

Den förmågan har författaren att sparka med sin penna och därmed beskriva sina människor som vara de som sparkar eller omvänt de som håller rosen tills den faller isär. Vi är skilda i två delar vi människor. Två delar - två karaktärer / ont och gott om ni så vill. Är det för enkelt? NATURLIGTVIS TILL VISS DEL MEN LIKAFULLT VI små människor ÄR OFTA I NIVÅ MED STENÅLDERN PÅ MÅNGA OLIKA SÄTT. Detta ger Saabye sken av i sin text, strålande.

Alltid - många av oss väljer det vi inte vill. Så är vårt väsen, det draget är skilt från djurvärldens, djur gör bara det som de vill. Vi kan tvinga dem att göra det dem inte vill men de gör de likafullt de som de vill - återigen människans natur är inte så - tragiskt nog, därmed detta apokalytiska som jag finner i Saabyes roman.

Författaren; här Saabye kan likafullt - läs återigen Saabye Christensen, sitt hantverk. Det har väl gått fram nu. Han låter dig fundera på varför det ena eller andra händer i romanen. Varför hinnan är så tunn eller varför den redan har spruckit för huvudkaraktären. Han, Hans går inte minst på sin egen begravning efter att han läst i tidningen (Avisen) om att han är död. Nå vi faller vi människor titt som tätt men få dör och återuppstår även om vi finner oss väl så ensamma ibland. Så gör även Hans George Windelband. Han är ensam. Vi faller då neråt; vi stiger inte uppåt. Du är den enda som kan du fundera på det riktigt mycket kring ditt eget liv varför du faller det medan du läser romanen - det vill säga hur en författare som Saabye beskriver fallet som vi människor driver med att göra gång på gång.

Om du möjligt kan ta dig ur de grep som här Saabye lagt in för sin huvudkaraktär; så kan du sannolikt funderar kring om de är dina egna demoner som slagit en bomring medan du läser om Hans (bomringar finns på norska vägar för att du skall skatta vid en bom på den väg du åker på). Fundera då kring vad som gör dig lycklig eller glad och därefter sträva efter det alltid vad än dina närmaste plågoandar försöker att göra med dig. Du är inte bara en möjligheter; du är inte bara en gåva. Fall ikkje sträva uppåt och flyg hellre.

Varför författaren gör det ena eller andra i sin berättelse är helt enkelt för att hon verklig är en berättare. Hon är en han vet hur han skall dra läsaren in i en berättelse och han kan berätta om alla dessa själar som han låtit befolka historien med. Människan är i hans ögon två ting feg och en egoist rädd för sig själv och andra. Gömmer sig ner i ett hål slår på de som ligger. Skrapar med foten oskyldigt efteråt. En hjälte är likafullt här offret Hans som aldrig ger upp. Som tar sig upp efter smäll efter smäll. Medan de andra människorna gör allt för att denna människa Hans skall vara där nere i hålet. Den senare är absolut en konstnärs liv. Lik varför inte Picasso i sina unga år. Detta är vad Saabye lär oss i sin roman. Romanfiguren; det vill säga huvudkaraktären Hans George Windelband, 26 år är den senare typen av människa. En Picasso som hittils inte funnit sig upp; jag har visserligen bara läst till kapitel 10 ännu. Men så långt är det klart. Saabye kan beskriva de värdsliga tingen, landskap, tid och sätta en känsla till orden. Landskapen blir verkliga; trovärdiga för handlingen och ibland inte ens dess ram utan dess mitt, se exemplet ovan kapitel 10.

Saabye har haft tid att skriva och han lägger tid till och med välter tid över sina romanfigurer. Hans romanfigurer faller inte ner för trappan de snubblar ner ibland hasar med brutna revben till nedersta steget. Alla slår på dem. Underbart. Så göres en soppa verkligt god och det till sista droppen. Vare sig han förstår det eller inte har Saabye hittat en känsla och det är också det som livet är - en känsla, där du själv väljer vilken känsla du vill vara i. Han; författaren, Saabye har tur på ett sätt - hans liv är att skriva intet annat. Vi andra får läsa och Ö M S I N T beundra det han gör; det vill säga det hantverk han utför för oss. Även om det är litt mycket dur än moll. Skall vi kalla det för tragikomiskt, ja eller psykorigolo - ja varför inte.

Fröjd är ordet vilket fall på den känsla som jag finner i de ögonblick då mina ögon får fäste på de meningar som i det här fallet Saabye gjort. Fröjd som när ett plötsligt regn faller över min kropp eller som när en vacker kvinna önskar och också säger ord till mig för att fylla mig med styrka och välbehag. Fröjd. Tack Saabye din roman är fröjd och det gör oss människor ömsinta att du lagt så mycket tanke till ditt verk. Takk heter det på norska. Ikkje tack som på svenska.

LISTY GREY, Guds Hämnd

Kontakt: Listy Grey (bilden föreställer Listy A Rufus Grey (Author).

Provomslag:

Listy Grey, vårens böcker 2011, Kristiansand. Ståhle, Guds Hämnd

VÅRENS

BÖCKER 2011

Listy Greys senast - Guds Hämnd kommer ut före sommaren. Bilden till höger föreställer Listy A Rufus Grey

Här gamla goda skribenter, bilden snodde jag från ett uppslag i VG - Verdens Gang - Norges mest sålda kvällstidning.

Vårens böcker; upplevelser gott som något annat här i livet.

Skribenten Listy Grey i Norge - Kristiansand en vårdag 2011.

Tom Egelands - Lucifers Evangelium, författaren fick Rivertonprise(n)t för titeln. Norges deckarpris. Boken handlar om en arkelog Bjorn Belto från Oslo som blir indragen i konstigheter efter att Djävulens tredje testamente nu har hittats i Kiev - Vitryssland. Nu startar en process där onda krafter vill få tag i texten eftersom de åter vill få Salpan till världen. Salpan är Djävulens son. Historien är välskriven och författaren Egeland tar dig till olika intressanta platser mest i Europa. Italien. Frankrike. Norge.

Hade med mig den här boken från Sverige; den handlar om hur Vindeln, 55 år i Stockholm blir indragen i något han inte hade tänkt sig.

Har ännu inte läst men omslagen vittnar om ond bråd död.

En klassiker från förr längst till höger, därefter i mitten Siri Hustvedts senaste, därefter åter en god läsupplevelse från förr.

Böcker som väntar på att få läsare; står på svensk mark i Norrköping

Och alla talar vi om vårens böcker som om de vore människans bäste vän. En författare eller i vissa fall flera har knåpat ihop ett antal intressanta texter, här i Norge som i Sverige. Bilderna är från Kristiansand en stad och en kommun i Vest-Agder fylke i södra Norge. Med drygt 80 000 invånare är Kristiansand Norges femte största stad. Den är belägen vid kusten och är fylkeshuvudstad i Vest-Agder fylke, i Sörnorge.

Vi går alla då och handlar våra böcker, läser dem och talar om dem oavsett om de är våra bäste vänner eller inte.

Listy Grey

Carl Ivar Ståhle och svenska akademien, Rendez-vous, Guds Hämnd Stieg Larsson

Tjipp; spännande med nya böcker.

På schemat just nu:

1: Seminarium om Olle Högbom slutet av maj

2: Romanen Guds Hämnd (hette först Rendez-vous) därför bilden.

Fönstret sitter på en dörr som jag fann i staden Tönsberg - Norge.

Carl Ivar Ståhle, född 26 juni 1913, Guds hämnd Listy Grey, böcker, AO böcker, Våren 2011, Guds Hämnd, Stieg Larsson,

Lænkar:http://www.tanum.no/product.aspx?isbn=9197450960
Finns æven på http://www.adlibris.se/

KLICKA PÅ BILDEN FØR ATT TITTA PÅ OMSLAGET I STORT FORMAT


Förlag A&O Böcker / Stockholm.
Titel:Guds Hæmnd undertitel Rendez - Vous.

Boken är under produktion. Romanen handlar om ett antal personer som lever sina liv i Paris. Boken berættar om Satans liv på jorden i modern tid och hur Satan på alla vis försöker döda Gud. Komisk historia om våndan att vara Satan med en del djupa undertoner.

Boken kommer till VÅREN 2011, månaden blir mars.

En førfattare vad ær det?

"Jag har varit førfattare vældigt længe. Først nu børjar sanningen komma fatt mig, att
jag skapat så in i Norden av historier."
Aino Trosell

Vi skriver; vi ær, vi gør något mer æn att ælskar den værld vi har kring oss.

Ett løv vore inte ett løv om inte trædet såg det. Mænniskor ær inte mænniskor
om de inte levt i sina egna historier.

Dag Ståhle
Leka, Sagoøn, Norge

Joy Fielding har återigen skapat en värld där hon rör sig i landet mellan tabu och det sinnessjuka. En kvinna går på krogen utan trosor. Vad kan hon förvänta sig? Vilken hjälp kan hon få av samhället när nu något av det mer ovanliga slaget händer? Ett nummer ville hon ha men inte en kniv mot strupen. Återigen är det här en bok som andas välskriven prosa i alla sina andetag.

Ulf Lundell vore inte Lundell utan Jack i bokform och i hjärtat. Jack är hans ego blandad med den lundellska rastlösa konstnärssjälen. I romanen Saknaden fyller han sidorna med sitt alterego. En bok som har lite över till fantasin när det gäller Ulf Lundell. Vad är inte sant i den här texten? Få romanförfattare kan skriva om sig själv, vi har helt enkelt lite för tråkiga liv eller möjligen mer stadgade själar. Ulf Lundell har knappast tråkigt på det sättet även om hela den här boken är en evig klagan över att inte vara tillräcklig. Jag undrar inte varför kvinnorna lämnar Ulf; jag undrar varför jag inte lämnar romanen? Det finns något här som väcker min nyfikenhet ändå både pinas jag och lockas av det som döljer sig mellan de här pärmarna.

Joy Fielding:

Mörka hemligheter

Ulf Lundell:

Saknaden

Olle Høgbomfallet 1983

Bild 1:

Sundsvalls innerstad

Bild 2.

Kvarteret Lärgossen där Olle Högbom sist syntes den 7 september 1983.

Bild 3:

Varför var det så tyst om Fallet Olle i början?

Tystnaden i början var ganska så besvärande på en rad olika sätt, inte minst skapade tystnaden en frustration hos anhöriga till pojken som hade försvunnit, Olle Högbom.

Film 1

http://www.youtube.com/watch?v/Vc6xZQr-W1

Tystnaden om Olle Högbom

Film 2

http://www.youtube.com/watch?v=hUd3_jbydHo

50 kvadrat i Hægersten // Stockholm.

Hyran är exklusive el

dag@aobocker.se

Paulo Giordano, Italien, Ståhle, Paulo Cuelho

Återigen; jag begriper inte handlingen eller bokens budskap men bra är det. Varför är det bra

Det är som med Paulo Coelho, jag kan inte säga vad Alkemisten handlar om men bra är det.

Det finns en känsla i romanen som du på ett sätt avundas men återigen vad boken egentligen handlar om är en gåta därmed har vi en ny Paulo Coelho.

* Paulo Coelho, född 24 augusti 1947 i Rio de Janeiro, är en känd brasiliansk författare och medlem av Brasilianska litterära akademien.

Joy Fielding, Ståhle hugkomelse, böcker, romaner, spänning

Foto: Leka Herlaug Vertshus / Norge

Du vill gärna tycka om Joy Fieldings spänningsromaner. Hon har också

ett så rart (norskt ord rart = fint, trevligt) namn så det går knappast att misslyckas som författare med det namnet.

Hur är nu hennes romaner? Joy Fielding har hittat sitt sätt att berätta en historia. Hon har ett eget språk och ett eget sätt att hantera sitt verktyg, sin språklåda.

I Sannhetens mareritt som är den senaste av romaner som jag nu läst (på svenska) blir eller skulle titeln bli Sanningens eller sannhetens mardröm (har ännu inte kollat om det är så att hon har en svensk publicist men konstigt vore det ju om hon inte hade blir det som vanligt en svag lina mellan verklighet och dröm för huvudpersonen.

Har hon nu lyckats att fånga läsaren? Nog tycker jag det.

Historien börjar med att du kommer in i en historia som du från början inte helt begriper; du begriper en liten del av isberget du ser dess topp där i början av historien men inte mer. Det är också just den här författarens signum. Hon är inte som Hemingway för det Joy Fielding har sitt eget språk och rytm. Därav är hon läsvärd och ja mer än så.

Så du läser och du förstår inte varför det som händer händer just den här personen därför fortsätter du att läsa. Du vill veta svaret på gåtan.

I Sannhetens marritt; får vi stöta på en kvinna som förlorat sitt minnet på norska hugkomelsen. Jag läser den här kanadensiskan just också på norska.

Romanen kretsar därefter kring den gåtan och kvinnans eget sökande efter sig själv i första rummet. Det ligger som vanligt när Joy Fielding skriver ett närmande till det sinnessjuka men läsaren förstår att det inte är huvudpersonen som är sinnessjuk utan det är andra i hennes närhet som vill få henne än mera förvirrad. De nära åtminstone någon av de nära till huvudpersonen är alltid sjukare än vi först kunde ana.

Så du läser och vill förstå. Och i det stora hela är det här bra; du vill veta och förstå en gåta.

Bravo verkligen.

På minus ligger att författaren verkar vara lite för glad i att skriva; det vill säga de två romaner jag nu läst är för långa. Om hon hade kapat 100 sidor i den här romanen (i den förra 50) hade jag själv blivit glad.

Det blir helt enkelt lite för mycket tummande på gåtan innan upplösningen väl kommer.

Varför kvinnan i boken förlorat minnet går inte att tala om här men det blir logiskt att hennes man inte bara vill att hon inte bara skall ha tappat minnet utan bättre aldrig komma på varför hon så gjort.

Ett upplägg jag själv liker (norska) gott då jag själv skriver i samma anda som Joy Fielding som just döljer gåtor och leder läsaren längre in i något ofta mycket svårt att läsa om. Jag hade iför sig inte köpt den här romanen om jag verkligen visste vad den egentligen handlade om.

Men nu när när jag läst den ser jag att jag återigen tycker att hon löser berättandet på ett begåvat sätt. Hon vill att vi skall tränga in i människans verkliga djup och hon är som sagt alltid läsvänlig.

Så visst blir jag glad åt även den här romanen även om hon som sagt kunnat gjort den än tätare i sin intrig.

Dag Ståhle