I Gamla stan hittar du sånna här
Moki är en tysk konstnärinnaJag beger mig till Riga för att ta pulsen på staden och förstå hur människor egentligen mår just där. Nå, lite är jag där för att äta pannkakor. Det är lätt Sodom och Gomorrastämning i Riga. Hopplöst, är ordet speciellt för de unga. Jag finner dom ofta på internetcafér där de dricker alkoholäsk. På ett sätt vill jag gärna säga att Riga är som Ninni, i berättelsen om det osynliga barnet, av Tove Jansson. Hon syns knappt för hon har blivit rädd. Ändå, handlar det inte om samma ting här som där? Kärlek. Död. Överlevnad. Det är ju det mest intressanta trots allt, speciellt de första två; om nu livet skall betraktas något så när nyktert.
Vi söker alla efter samma ting och lustar
Jag vet inte vad jag skall berätta om döden eller kärleken, det är ändå det som är det mest intressanta. Allt annat vi människor tar oss för är stundom rytmiska stundom orytmiska fjärilsslag och andetag. Vi rör oss ofta med andra människor medströms men också stundom med oss själva och motströms.
Döden och kärleken är alltid närvarande och det är inte alltid som kärlek är helande och död total katastrof. Döden sägs vara definitiv, så kan det vara, om det vet vi mycket lite, medan kärleken är den enda kraft som kan få oss vidare och det enda kittet som håller ihop den här världen.
Hon eller han söker alltid efter blöta munnar och ger oss kraft att uthärda nästan vad som helst.
Det är den 7 februari 2009. Det snöar lätt i Stockholm som i Riga och Helsingfors. Till och med Snusmumrikor och Homsor fryser, och då skall vi inte prata om hur synd det är om Filifjonkor. Kallt var ordet. I Riga är det mellan 20 och 30 minusgrader. Därutöver; vi i en lågkonjunktur efter en lättare härdsmälta i den globala ekonomin.
Med byxorna på halvstång och kronjuvelerna framme
På 1600-talet var Riga en kronjuvel då Gustaf den II Adolf erövrade staden 1621 till Sveriges territorium. Hon är fortfarande vacker åtminstone längst inne i sin kärna, Gamla stan. Men Riga är en förrädisk, slampig och farlig plats om du inte är på din vakt.
Jag tänker också på Tomas Tranströmer, förhoppningsvis vår nästa svenska Nobelpristagare i litteratur, han har sagt:
”Två sanningar närmar sig. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att se sig själv.”
För att förstå Riga måste du åka dit och placera dig själv där för att begripa någonting av någonting av det som nu händer i Baltikum och faktiskt i resterande världen.
Hur är Riga? Riga är en kombination av Orwells Nere för räkning i London och Paris, Djurfarmen och Helen Zahavis, En jävla helg. Är det nu kört för Riga? Ja, helt bra ser du ju nu inte ut. Och ytterst; det handlar om kärlek och död, mänskligt liv och lidande.
Vad är en mänskligt liv värt Tooticki?
Tooticki är en mycket bra person, sades en gång bildhuggarens dotter själv Tove Jansson (1941 – 2001) i ett kulturprogram som jag råkade se. Tove Jansson skrev en berättelse som hon kallade för Berättelsen om det osynliga barnet. Familjen sitter och rensar svamp i sitt hemtrevliga hus i Janssons skapade skärgård som är mer finsk så klart än svensk. Då dyker Tootiki upp plötsligt som ett sommarregn. Tooticki har med sig det osynliga barnet, Ninni. Ninni har flera problem men det värsta är att hon är så rädd att hon gjort sig osynlig. En elak tant har haft omsorgen om Ninni, och därför har du nu just blivit just som det blivit. Ninni säger just inget och hon hörs och syns bara genom sin bjällra som hon bär runt halsen. Ninni står länge ute i regnet. Skall hon verkligen lita på Momins?
Det samma gäller Baltikum. Baltikum har inte bara tvärstannat de har helt bromsat upp och står i kylan och regnet som Ninni.
Så hur löser Ninni i berättelsen om det osynliga barnet sin tveksamhet? Skall hon verkligen våga gå in och våga lita på någon längre? Tooticki litar hon lite på men han är ju också en mycket bra person, åtminstone enligt författaren Tove Janson som ju också var en mycket bra person.
”Om en stund började bjällran pingla där ute, tveksamt.” Men Tooticki lyckas ändå få in Ninni i värmen hos den roliga familjen Momins.
Vad har nu det här med Lettland och framförallt staden Riga att göra? Ja, består nu inte Riga mest av Ninnipersoner men också en hel del av Tootickipersoner, det vill säga det flesta letter borde vara mycket bra personer, det är vad jag hoppas när jag nu åker dit.
God morgon Sodom och Gomorra
Nu finns här scener att se i Riga som jag sannolikt inte tror är helt bekväma för oss nordbor. De skandinaviska länderna tog emot många krigsbarn även från Baltikum under krigsåren. Några blev framstående konstnärer, lärare och en och annan lyckades bli journalister med stort hjärta med, Arthur Ringhart är bara en. Nu står människor och tigger på gatorna. En man sitter i mörkret utanför Domen; kommer han att överleva natten? En pojke nära 20 år visar sina brännskadade armar och bringa och vill att jag skall ge honom pengar. Han visar mig gärna till ett bra hotell och han varnar mig för att gå på höger sida om gatan. Där ligger de flesta horhusen just på den här gatan Skunu iaela. Hororna ser hela och rena ut men kläderna sitter på sniskan och läppstift har de på tänderna; roligt sa räven och tog en höna.
Ja; hur rena är de egentligen. Det går att fråga sig. Nu står de i alla fall där och vill gärna locka in till synd. Kanske har de inte något val? Vi är ju ändå i grunden bara människor och gör så gott vi kan.
Du bör kanske inte döma allt för snabbt men bra är det inte, det jag ser. Vad är då sanningen eller den sannolika sanningen; för närmare kommer vi inte på 24 arbetstimmar i Riga.
Vad är det du tänker på när du åker till Riga just den här tiden på året? Kylan. Hopplösheten. Lätt desperation.
Jag tar mig till hotellet, det är ett youth hostel som heter Tiger och ligger på Elisabetes 103 i Riga. Tigern är inte vit, jag anar oråd. Jag delar rum med en mörkhyad man. Jag hälsar så klart och vi pratar en stund. Det visar sig att han är navigerare och pratar tre språk och har gått på Marine skola i Mockba. Det visar sig att han är väldigt ensam, speciellt nattetid. Kärleken är som jag sade inte alls särskilt helande ibland; speciellt den navigeraren för med sig själv och ett paket kondomer.
Tre kvinnor som står med en pappmugg mitt på vägen eller på trottoaren. De står på knäna och ber om en allmosa. Detta är det jag ser innan jag hamnar på ett internetcafé. Därefter försöker jag i timmar att gå kring kärnan speciellt den Gamla staden för att jag skall kunna få ett grepp om staden. Jag äter halvbra på en restaurang i närheten av Domen på en gata som kort och gott heter Akla. Jag får ett glas cola, kycklingfile med strips och grönsaker för 105 svenska kronor. Jag går runt ett tag till och bestämmer mig sedan för att åka 26 våningar upp till Skylinebar på Elisabetes 55, en varghåla på ett sätt på hotell Reval.
Hissfärden är värd varje sekund. Längst upp ser du ut över hela staden. Hade jag varit mer uppklädd hade jag stannat. Nu tar jag en Ginger Ale för 1.70 Lats, nära 30 svenska kronor. Det visar sig att jag kan ha trevligt med den väldigt länge. The art of hanging around; kan annars vara svår. De spelar västerländsk musik och människor ser ut att ha det trevligt. Ändå finns det här en lätt grådaskig stämning och en kallhet som jag inte helt förstår. Det hjälper att musiken är glad och lamporna färgyra. Kvinnorna är unga och bär sin bästa uppklädda leenden. Det är, vilket vi ändå måste förstå, en yta. Här som i byn Stockholm ränner det fullt av face. Vad kan de här kvinnorna ha och som kan göra mig riktigt intresserad? Jag menar skönhet är vanligt det är ovanligt med livsinsikt. Kärlek och död; nu är vi där igen.
Jag är inte uppklädd och resan hit har gjort mig en anings trött. Jag är tvungen att åka ner de 26 våningarna från hotell Reval. Jag vill det egentligen inte men det ena du vill det andra du skall.
Lördagen är ganska spännande. Jag fotograferar en hel del och jag ränner på museum. Utanför Museum of the Occupation of Latvia ligger en yngre man. Han har spytt på jackan, och ligger still på marken. Han är kall men har puls. En ambulans dyker upp och plockar med ynglingen. Inne på Museumet finns en bild av Gustaf den V. Han står upp i en bil. Det är i Riga och tiden är 40 – tal. Utställningen vill mest peka på första och andra världskriget. En del av utställningen handlar om judeförföljelserna, 28.000 judar har avrättades under ockupationen. Men det blir för mycket och Du tröttnar fort.
Jag äter pannkakor på stans absoluta pannkakshus:
Sefpavars Vilhelms på 6 Skunu iela. Jag ser ytterligare två utställningar. En i en kyrka bredvid förintelsemuseumet, de har kallat utställningen Gaismenas. Den är hyffsat bra. Tung konst i metall och träsmide.
En annan utställning tar fart på kvällen i utkanten av staden. Vernissage är roligt. Utställningen heter Tell me more. Det handlar om seriekonst. Trångt och stökigt en del filmar andra dricker vin, de flesta pratar med varandra. En svensk är med. Han heter Kolbein Karlsson och är född 1982. Han har studerat på den bättre seriekonsskolan Malmö School of Comics Arts. Det hjälper inte. Jag finner hans seriekonst relativt obegriplig. En tysk konstnärinna Moki är mer intressant även om hennes stil finns även hos andra. Men det finns något i hennes skogar och väsen som är vackert och lätt subtilt.
Jag tycker om Mokis världar.
Det finns mycket serier och böcker där, intressant och bra. Där förlaget Stripburger står för det mest välproducerade. Stripburger är också ett seriemagasin från Slovenien, etablerat 1992. Allt visas i Andrejsalas hus, hemsidan:
www.andrejsala.lv
Pulkvedim Neviens Neraksta betyder, No one writes to the Colonel. Klubben ligger på Peldu iela 26 – 28. Namnet kommer från en roman av Garcia Merquez. Det är roligt halva kvällen tills DJ:n får för sig att spela New York inspererad hip –hopp från början av 80 – talet. Då går jag. Det är lätt 80-tal med en anings communist style. Människor är rädda, frusna och otrygga. När jag går hem med tre öl i magen börjar en vacker ryska med bihang slå följe. Hon vill följa med hem, säger hon. Hon är högst märklig, ormar är ormar även på två ben. Plötsligt drar hon in mig till en Gogo-bar.
Jag börjar ana såklart att helt rent mjöl i påsen har inte silkonbruttan från Mockba. Jag brukar inse att springer människor omkring med löshår, naglar och tuttar står det inte rätt till i paradiset.
Korkade facebitches dräller det också av i byn hemma.
Ja, en groda känner ju bara till sin egen göl inte mer. Så är det med oss alla.
Och bara för att hon ser mycket bra ut och är vad jag kallar ett face; innebär inte det att hon är clean. I Riga är det inte helt ovanligt att människor har Hiv och Aids. Så slutar det nog för den här damen med om hon inte tar sig bättre vanor.
Skratta eller gråta? Jag åker tillbaka på söndagen. Jag hinner ge en tiggerska mina sista pengar och hittar buss 22 till flygplatsen. På bussen står en äldre man med en fin keps, det står Stockholm på den.
Jag ler som Sara i bibeln.
Dag Ståhle
Min första roman heter Fallet A på svenska ...
Kalle Berglund f 1925 har gjort den här gulliga ryska björnen som finns i sagan Herr Rädd
I Gamla stan hittar du sånna här
Moki är en tysk konstnärinna
