Foto: Leka Herlaug Vertshus / Norge
Du vill gärna tycka om Joy Fieldings spänningsromaner. Hon har också
ett så rart (norskt ord rart = fint, trevligt) namn så det går knappast att misslyckas som författare med det namnet.
Hur är nu hennes romaner? Joy Fielding har hittat sitt sätt att berätta en historia. Hon har ett eget språk och ett eget sätt att hantera sitt verktyg, sin språklåda.
I Sannhetens mareritt som är den senaste av romaner som jag nu läst (på svenska) blir eller skulle titeln bli Sanningens eller sannhetens mardröm (har ännu inte kollat om det är så att hon har en svensk publicist men konstigt vore det ju om hon inte hade blir det som vanligt en svag lina mellan verklighet och dröm för huvudpersonen.
Har hon nu lyckats att fånga läsaren? Nog tycker jag det.
Historien börjar med att du kommer in i en historia som du från början inte helt begriper; du begriper en liten del av isberget du ser dess topp där i början av historien men inte mer. Det är också just den här författarens signum. Hon är inte som Hemingway för det Joy Fielding har sitt eget språk och rytm. Därav är hon läsvärd och ja mer än så.
Så du läser och du förstår inte varför det som händer händer just den här personen därför fortsätter du att läsa. Du vill veta svaret på gåtan.
I Sannhetens marritt; får vi stöta på en kvinna som förlorat sitt minnet på norska hugkomelsen. Jag läser den här kanadensiskan just också på norska.
Romanen kretsar därefter kring den gåtan och kvinnans eget sökande efter sig själv i första rummet. Det ligger som vanligt när Joy Fielding skriver ett närmande till det sinnessjuka men läsaren förstår att det inte är huvudpersonen som är sinnessjuk utan det är andra i hennes närhet som vill få henne än mera förvirrad. De nära åtminstone någon av de nära till huvudpersonen är alltid sjukare än vi först kunde ana.
Så du läser och vill förstå. Och i det stora hela är det här bra; du vill veta och förstå en gåta.
Bravo verkligen.
På minus ligger att författaren verkar vara lite för glad i att skriva; det vill säga de två romaner jag nu läst är för långa. Om hon hade kapat 100 sidor i den här romanen (i den förra 50) hade jag själv blivit glad.
Det blir helt enkelt lite för mycket tummande på gåtan innan upplösningen väl kommer.
Varför kvinnan i boken förlorat minnet går inte att tala om här men det blir logiskt att hennes man inte bara vill att hon inte bara skall ha tappat minnet utan bättre aldrig komma på varför hon så gjort.
Ett upplägg jag själv liker (norska) gott då jag själv skriver i samma anda som Joy Fielding som just döljer gåtor och leder läsaren längre in i något ofta mycket svårt att läsa om. Jag hade iför sig inte köpt den här romanen om jag verkligen visste vad den egentligen handlade om.
Men nu när när jag läst den ser jag att jag återigen tycker att hon löser berättandet på ett begåvat sätt. Hon vill att vi skall tränga in i människans verkliga djup och hon är som sagt alltid läsvänlig.
Så visst blir jag glad åt även den här romanen även om hon som sagt kunnat gjort den än tätare i sin intrig.
Dag Ståhle
