En roman?
Arbetsnamn: Neos Cosmos
av Dag Ståhle
Athen
En väg. En stad. Ett tåg.
Vi tittar på en man som en märkvärdigt varm dag passerar genom ett café. Cafét ligger på Centralstationen i Athen.
Han heter Georgios. Ett sommarregn àla Margurite Duras har just fallit i Athen. Jag skulle vilja att någon satt och väntade på mig.
Ingen gör. Och Georgios?
Georgios har ett brunt anspråkslöst paket under armen. Han beställer en frappé och sätter sig vid ett av borden. Han tittar ömsom på människor ömsom på sina trasiga sandaler.
Det är en ensam man, med ensamma vansinniga tankar om världen. Han är mest känd som negermördaren där i Athen.
Han tar sig då och då för skrevet; för hur det än är känner han sig upphetsad och det är inte för att han för en timme sedan i Centralparken nära Zyntagmatorget tvingade en uteliggare till oralsex; det är för att han vet vad han strax skall till att göra, och vad som ligger i det gråa paketet som gör Georgios exalterad.
Det springer en svart katt tvärs över banvallen. Mina vänner vi är i Hellas här finns nästan bara svarta katter, vissa har svans andra inte. Vem är Georgios?
Georgios är 43 år. Han har i sin ungdom jobbat nere i Pireus, hamnen, med båtarna där män våldtog en yngre kvinna häromdagen. Hon var en båtluffare som låg och sov på däck en morgon. Det var då nu är nu.
Han vet en hel del om vad som hände; han är ju ändå Georgios, negerdödaren. Han är inte klok. Han är ett med Gökboet på tusen sätt.
Nu har han ett grått paket som han placerat på bordet. Vi är inte långt från stationen Monostirakis eller ens Acropolis.
Någon läser en dagstidning, Athens Plus. Athenare läser med förkärlek Athens Plus.
I morgon kommer det sannolikt stå om vad Georgios hade i sitt gråa paket i den tidningen. Det tar drygt 30 minuter att dricka en frappé; om du är turist. Georgios är Athenare. En Athenare sitter med en frappé en eftermiddag eller dag.
En frappe är en söt sörja av kaffe och socker i ett halvhögt glas.
För att vara grek är Georgios relativt ovanlig. Han är antisocial. Han tycker inte om värmen och han spelar inte på tips eller hästar.
Det är osedvanligt korkat av Georgios om du vill ha sällskap och göra dig vänner.
Nå det vill han inte, inte alls.
Nu bestämmer han sig. Nu reser han sig upp. nu ekar i huvudet. Han står.
Nu tar han upp paketet. Han går bestämt ut till plattformen där värmen slår mot honom som en dörr som hastigt slår igen gång på gång i ansiktet på människorna.
Georgios ler.
Av någon anledning tänker han på två saker Dr Freud; den verkliga, och en plats i Finland med namn Pargas. Det ena förstå Georgios det andra förefaller åtminstone i stunden tvetydigt.
Han läser på avgångarna på en tv-skärm. Han korsar banvallen. Han ser något och försvinner hastigt bakom ett tåg.
Georgios vad tänker du nu?
Tänker du alls på din mor i Thessaloniki? Det är helg; vi skriver augusti, det innebär inte bara att Europa har industrisemester det innebär att alla djävla greker också har semester.
Varför Georgios monterar Du en bomb under tåget? Vill Du verkligen det Georgios? Vill? Skall? Gör?
Har du helt enkelt inte något annat val?
Jag sitter på ett café och tittar på söndagsmarknaden. Jag dricker greekcoffe; allt annat är nära på otänkbart. Jag dricker greekcoffe trots värmen. Det är en liten kopp med extremt starkt kaffe.
Författare dricker nära på nästan bara väldigt starkt kaffe. Greekcoffe är på ett annat sätt än vad helst annat. När du nått botten finns tjock sörja av kaffesump som är minst femtonprocent av själva upplevelsen.
Du dricker inte sörjan, du tittar på den. För att säga det på ett annat sätt, du kontemplerar.
Jag pratar med Harald, en god vän, journalistkolllega och barnboksförfattare som just kommit ner efter en skilsmässa. Det låter som en dålig inledning på en roman men ja, nu är ju så det är. Svenska män är hopplösa. Harald är 55 år. Har en begynnande flint och röker lite för starka cigaretter. Jag är 30. Jag har redan en flint och har alltid rökt för starka cigaretter.
Harald är trött och tärd av allt och inser att kärleken inte bara gått till överdrift den har blivit tokig.
Sanningen är den att verklig kärlek är fullständigt galen på alla sätt och vis.
Efter 25 år med samma kvinna, Eva, inser Harald hur vansinnig kärleken är.
Det har gjort Harald till ett vrak.
Eva hamnade också på hispan och det var då, först då Harald insåg att kärleken är galen. Svensk psykiatri hade han med all säkerhet tagit livet av Harald, därför bjöd jag ner Harald till Athen. Svenska män kan inte tänka i Athen, anledningen är två, värmen och de unga grekiska kvinnorna.
Jag själv tänker på Ebba. Hon har bett mig om en sak; hon har bett mig skriva en roman om kärleken. Hon tycks tro att jag är ett slags Eros och kan allt om kärleken och kärlekens vansinne. Hon har rätt.
Det är också så, jag kan allt om kärlek. Verklig kärlek är när älskande drivs till självmord fast de inte alls vill. Kärleken är när han dräper hon fast han inte vill. Kärleken är när hon inleder till nya bekantskaper för att hon vill ha uppmärksamhet av han
Jag älskar Romeo för att han äter galenhet från handen v Guden hela tiden.
Juliette är mer besinnat galen, hon ser och förstå att hon är galen medan Romeo älskar att se sig själv i Juliettes spegelbild av Romeo.
Det är fåfänga.
Och Juliette? Hon är fantastisk och själva anledningen till att jag kan sitta där i Grekland den söndagmorgonen. Jag skriver alla mina böcker för att jag älskar Juliette; hon är min musa.
Jag slickar mina sår som Harald; den här gången heter hon eller skall vi säga hette hon E. E är en svensk internatflicka med allt överklass och lätt depressiva drag. Det var underbart, tänk Cipramil och Remeron och ni ringar in henne mer eller mindre. Hennes pappa jobbar i Dubai som elektriker. Han var porrsurfare och älskade att klä sig i korta kjolar.
Hennes bror är arkitekt och en skitstövel. Han har därtill en liten snopp; alla tror att att han är det mest timida varelsen på jorden. Han har liten snopp, alla som har liten snopp skäms över att de har liten snopp därför köper de också horor.
Vi går tillbaka ett par tre dagar i tiden. Jag sitter med E i Sundbyberg.
Vi är det enda normala i den här familjekonstellationen det vill säga våra känslor eller vår kärlek.
Det är inte kropp det är hjärna du skall söka Ebba; varför inte en kirurg med ett empatiskt sinne och ett stort varmt hjärta eller kanske en sjuksköterska på intensiven, manlig eller kvinnlig vad spelar det för roll? I dag är kärleken inte bara gränslös den är könlös. Jag är lite för konservativ men du tillhör en annan generation och kära barn, Ebba är 18 år, det går ju att ordna på något sätt, var kreativ.
Harald och jag befinner oss konkret vid en station som heter Neos Cosmos, själv tänker jag på A. Huxley och hans roman, hon med namnet A brave new world någonting. Hon börjar på följande sätt:
“The enormous room on the ground floor faced towards the north. Cold for all the summer beyond the panes, for all the tropical heat of the room itself, a harsh thin light glared through the windows, hungrily seeking some draped lay figure, some pallid shape of academic goose-flesh, but finding only the glass and nickel and bleakly shining porcelain of a laboratory. Wintriness responded to wintriness. The overalls of the workers were white, their hands gloved with a pale corpse-coloured rubber. The light was frozen, dead, a ghost. Only from the yellow barrels of the microscopes did it borrow a certain rich and living substance, lying along the polished tubes like butter, streak after luscious streak in long recession down the work tables.”
Men det är nog bara jag som tänker så, jag är ju författare och författare tänker på tre saker:
Hur andra författare skrivit sina verk.
Hur de själva skall kunna sno det andra författare redan skrivit utan att någon annan märker att det gjort så.
Hur de skall kunna få tid, pengar och energi till att just skriva det andra författare redan skrivit på ett sådant sätt att ingen märker att de gör så.
En författare är mycket lik den svenska psykvården; hon eller han har nämligen en fullständig oförmåga att planera eller ta hand om sig själv. Det är därför den tar livet av de flesta normala människor, människor som Harald som sent om sider inser att kärleken inte bara är blind. Hon är galen, fullständigt oberäknelig och abstinent när hon tar sig friheten att just ta hand om sig själv.
Det var det Haralds Eva gjorde. Hon tog hand om sig själv.
Fortsättning följer.
